Efter flera års tid lade mina kamrater i skuggan märke till att jag kunde se dem. En del drog sig undan, skygga för mig, en del blev nyfikna på mig, beaktade varje steg jag tog. Med åren började min mor bli mer brysk av sig jämte mig och hon slog mig varje gång jag nämnde dem, tills jag inte nämnde dem mer. Det gladde henne att jag hade vuxit i från dumheterna, som hon såg det. För hon såg inte det som jag såg, och kunde därför inte förstå att jag trots allt inte ljög. Men jag gladde henne genom att ljuga och låtsas av som att jag inte såg dem, när hon var i närheten.

Jag växte upp i ett litet bondesamhälle och vi var ganska fattiga, därför gick jag aldrig i skolan. Några kamrater hade jag aldrig. Skuggtingen var de enda förutom min mor som jag hade. Även om skuggtingen inte pratade med mig, var de likväl det sällskapet som jag längtade efter att få.

Det var tre av dem som alltid var hos mig, de var vad man skulle kunna kalla mina närmsta vänner.

Även om jag var klipsk för min ålder, och kunde läsa bättre än min mor redan vid 10 års ålder, var jag väldigt skygg för andra människor. Jag gillade inte deras dömande blickar när de såg på mig, och jag brukade alltid gömma mig bakom min mor. Det kvittade om det var barn i min egen ålder eller om det var någon vuxen, jag drog mig helt enkelt undan och var för mig själv, med min mor och med skuggtingen.

Ni kanske undrar över varför jag inte nämner min far? Det är för att jag inte har något att nämna om honom, han gav sig av när mor var gravid. Detta var i alla fall förklaringen min mor gav till mig, de gångerna jag frågade henne. Han kom aldrig åter, det var bara jag och min mor. Hennes föräldrar var döda, de dog när hon var ung. Hon var alltså van vid att ta hand om sig själv vid tidig ålder. Hon var med andra ord, likt mig, en ensamvarg. Det fanns gott om män som friade till henne, men aldrig någon som fångade hennes intresse. Hon livnärde vårt hushåll genom lättare lantbruk, i form av hennes grönsaksland, men hon sålde även en del örter till sjuka, även de från hennes egen odling. Ibland gav hon behandlingar till sjukt folk, alla i byn verkade lita på henne. Även om de ofta höll sig på avstånd från henne, tills de behövde hennes hjälp och kunskap.

Vi bodde en bit utanför byn och det fanns stora vidder att leka på samt nära till en djup skog, så min uppväxt var väldigt rofylld. Det är ofta jag än idag tänker tillbaka på den tiden och längtar dit på nytt. Men idag är inte vidderna eller skogen kvar, och allt som jag älskade med platsen är borta. Det är idag bara ett vackert minne att söka verklighetsflykt till, under dystra dagar. Dagar som kommit allt för ofta genom tiderna.

När jag var i tonåren så hade min kropp genomgått drastiska förändringar och jag kände ett växande begär efter närhet. Närhet som jag inte kunde få av min mor eller skuggtingen. Så kom det sig att jag sökte mig allt mer in till byn, i jakt efter närhet. Jag hade ingen erfarenhet av flickor tidigare, och min skygga natur gjorde inte saken lättare för mig, så min framgång bland flickorna i byn var inget vi behöver gå in på. Men efter ett tag fann jag en flicka som jag fann vara något utöver de andra. Hennes namn var Ofelia, hon hade mörkt långt vågigt hår som räckte henne ner till midjan. Hon var inte direkt lång, vilket som passade mig då jag inte var så storvuxen själv. Hennes leende var varmt och fick alltid mig att le när jag såg det. Hennes kropp var tidigt utvecklad och väckte ett begär inom mig som jag inte visste fanns.

Men när jag nu tänker tillbaka på det hela kan jag inte nämna hennes ögonfärg. Det skumma är att jag inte ens kan nämna min egen ögonfärg. Jag ser helt enkelt inte ögonfärgen när jag ser i någons ögon, jag ser istället deras känslor.

Hon kom från en familj som även de bodde lite utanför byn, i en stor villa. De var rikemansfolket i trakten och det gick rykten om att de hade adligt blod. Även om jag visste att jag borde ha hållit mig borta, var jag vid denna ålder som många andra, dum och naiv.

Jag såg henne utanför butiken. Sittandes själv på en bänk. Sorgsen och övergiven, såg hon ut att vara. Det var väl det första som lockade mig. Då jag inte umgicks mycket med de andra i byn var det inget konstigt att jag inte kände igen henne. Även om jag sprang mors ärenden ibland, var jag som sagt inte den mest sociala pojken. Jag började stakande att prata med henne, fick reda på hennes namn, Ofelia. Hon såg inte på mig med det föraktet i blicken jag kände från många av de andra jag mött. Jag visste att detta inte skulle vara sista gången jag såg henne. Jag hann precis presentera mig innan hennes mor kom ut från butiken och drog henne med sig, bort, långt bort.

Jag skyndade mig hem så snart jag hade uträttat mitt ärende i butiken. Efter att ha gett min mor varorna jag handlat åt henne från butiken försvann jag in i mitt rum, där väntade de tre skuggtingen som jag ansåg vara mina närmsta vänner. Jag hade med åren gett dessa tre egna namn som jag brukade kalla dem. Först av de tre var Puck, som fick det namnet för sin puckelrygg. Han var hopsjunken och ständigt lika nyfiken. Han var nästan alltid med mig när jag var ute i skogen. Det verkade som han höll de andra skuggtingen på avstånd från mig när jag var ute, som för att visa att jag var hans. Dock verkade han inte bry sig om de andra två av mina kamrater. Det hände ibland att han följde med mig ner till byn, men då han med tiden förstod att han inte fick någon uppmärksamhet utav mig när jag var där, slutade han att följa mig dit.

Den andra av dem var Mark, som jag döpt efter hans ovanliga märken som han hade längst med hela sin stora skepnad. Han var den största av dem, han var över två meter lång men höll sig alltid i bakgrunden av de andra två. Märkena liknade någon form av stora ärr, hur man nu skulle kunna tyda det på ett skuggting, men det var likväl det jag tyckte det liknade. Han var rädd av sig och känslig för hur jag bemötte honom, var jag på dåligt humör gav han sig alltid av.

Sist av dem tre var Fokus. Han skiljde sig lika mycket från de andra som hans namn gjorde. Dem andra såg ut som vanliga skuggting, otydliga och ur fokus. Men Fokus var inte otydlig, i alla fall inte likt de övriga av skuggtingen. Hans konturer gick att utskilja från resten av honom, och man kunde faktiskt även ana någon form av struktur, likt hud. Han liknade lite mer en gorilla, än en människa, med sina breda axlar, och han gick stundtals på alla fyra, fastän han även kunde gå på två ben. Hans ben var korta och grova, medan hans armar var långa, fast muskulösa. Han var en väldigt bestämt karaktär och verkade lite lätt retlig av sig. Hans ögon gick även de att skymta, vilket man vanligen inte kunde på skuggtingen. Fokus ögon var egendomliga, de skiftade stundtals form på iris och djupet i ögonen var något jag inte kan jämföra något med. Jag blev alltid yr om jag gav efter att se honom i hans ögon, så jag undvek för det mesta att möta hans blick. Fokus befann sig alltid i mitt rum, i alla fall vad jag visste.

De såg nog ganska tydligt på mig att detta inte var en vanlig dag för mig. Jag kunde inte låta bli att le, och de såg frågande ut när de betraktade mig.

Jag försökte förklara för dem, men de verkade inte förstå vad jag försökte förmedla. Något som gjorde mig väldigt dyster till sinnes. För det fick mig att inse, att dessa skuggting som var mina närmsta vänner, inte förstod sig på mänskliga känslor. Jag hade med andra ord ingen att dela med mig hur jag kände, eller varför. För hur nära jag än var min mor, var jag en tonåring, och sådant pratar man inte med sin mor om då.

De dagarna som följde sprang jag alla min mors ärenden in till byn, i hopp om att få se Ofelia ännu en gång. Fast jag insåg att hon likt mig inte bodde i själva byn, och därför inte var lättast att springa på där heller.

Skuggtingen märkte på mig hur frånvarande jag var och Puck verkade faktiskt lite orolig för mig, men jag hade annat i mina tankar än att umgås med dem. Jag gled allt mer bort från skuggtingen och isolerade mig ännu mer än tidigare. Den till början starka berusningskänslan ersattes med tiden av en djup sorg, för jag träffade inte Ofelia igen på – vad jag som tonåring ansåg vara – en evighet.

Men en dag när jag vandrade i skogen så lystes mitt liv upp på nytt.

Det var en varm dag och djupt inne i skogen, som jag ofta vandrade för mig själv i, fanns det en bäck som jag ibland brukade bada i. Puck var med mig, även om jag inte såg honom hela tiden visste jag att han inte var långt bort, för inga andra skuggting syntes till. Jag hade insett att när Puck inte var med mig i skogen, såg jag alltid några andra skuggting. De flesta förstod nog inte att jag såg dem, så de reagerade inte nämnvärt på mig. Men när Puck var med kunde jag aldrig se till några andra än honom.

Jag slöt ögonen när vattnet smekte min nakna kropp och jag måste somnat till en liten stund, för plötsligt vaknade jag till liv av att någon i närheten fnittrade. Intill bäcken satt Ofelia med en annan kvinna som var klädd i simpla kläder. Jag skylde mig snabbt och bad om ursäkt, men Ofelia verkade inte bry sig om min nakenhet utan pratade istället om att hon och hennes tjänsteflicka Maria hade lyckats att gå vilse i skogen, och undrade om jag kunde hjälpa dem att hitta rätt.

Maria verkade vara en nervös flicka och hon verkade allvarligt skärrad över att vara vilse i skogen. Men hennes ögon lyste samtidigt av lust när hon betraktade min nakna kropp.

Jag lyckades leda dem hem till en stor herrgård som jag aldrig gått särskilt nära tidigare. Det var nu jag förstod att Ofelia tillhörde adeln. Men ung som jag var såg jag inte det som något hinder, fastän jag var en fattig bondpojke.

När jag nu visste var Ofelia bodde skulle jag i framtiden kunna träffa henne oftare. Jag log inombords när hon frågade om jag ville lära henne hitta bättre i skogen. Något jag absolut inte hade något emot.

Tiden gick, ett år passerade. Jag, Ofelia och Maria kom allt närmare varandra. Jag märkte tidigt en del trolska blickar från Marias håll Men jag hade själv bara ögon för Ofelia, som i sin tur, bara hade ögon för livet. Jag hade blivit besatt av en ung kvinna som inte hade något egentligt intresse av mig. Sådan var min lycka.

Vår vänskap hölls hela tiden hemlig för omgivningen. Men i skogen kunde man inte alltid vara säker på att ingen såg på, och i byn lyckades jag snappa upp en del rykten om att adelsflickan umgicks med en ung bondpojke. Jag valde dock att inte försöka forska vidare i ryktesspridningen och lät det hela vara.

Under året som passerade efter det började jag känna mig allt mer deprimerad över att alla mina försöka att få Ofelia att uppskatta mig som mer än en vän aldrig verkade ta vid.

Detta var min första erfarenhet av det som ni alla kallar för kärlek, själv har jag nu sedan länge förkastat själva idén bakom det hela. Att vara besatt av en person, så att man blir blind för omvärlden, är inget att trakta efter i min mening. För det är det ni kallar för kärlek, besatthet, går nästan alltid över till rädsla för att bli lämnad ensam. Kärleken är till för de veka, som måste ha någon för att få dem att känna sig bra. Någon att hålla om dem och säga att de duger även de, fastän de i verkligheten inte gör det. Oftast älskar man inte sitt förhållande ändå, man försöker till och med forma individen till någon man egentligen vill ha. Själv har jag aldrig varit så foglig. Jag förstår inte själva besattheten i att bli kär, för vad får man egentligen ut av det?

Min kontakt med Skuggtingen blev allt oftare igen. När Ofelia aldrig insåg hur jag kände för henne vände jag mig alltid till dem. De fanns alltid där, även om de aldrig besvarade mina frågor, kändes det bra att bara få lätta på mitt hjärta för dem. De verkade bekymrade över mitt mående på något vis som jag aldrig förstod mig på, det vara bara en känsla som jag fick.

Min mor hade nog också hört ryktena som cirkulerade i byn om hennes son och den adliga flickan han umgicks med, för hennes blick blev allt mer vakande med tiden. Men hon höll hela tiden tyst om det hela, bara betraktade mig på avstånd, som för att visa att hon var där om något skulle ske.

Jag önskar idag att jag hade tagit mig tiden att prata med min mor om det. Men det är inte alltid så lätt som man tror. Det är lätt att se tillbaka på saker och veta hur man skulle ha gjort om man fick en andra chans. Men om man väl fick chansen, hade man då verkligen gjort något annorlunda?

Allt det man gjort är ju det som gjort en till den man är, om man sen gör om sakerna annorlunda, är det då inte att gå emot sin egen natur? Att förneka sin egen identitet? Men likväl är det allt jag i efterhand önskar att göra, att förneka min egen identitet. Sorgligt nog finns det sällan något som en andra chans.

Med tiden så fick Ofelia mer sysslor att göra av sin mor som gjorde att hon inte hade tid att umgås något mer med mig. Jag antar att även hon hört några av ryktena som ännu hängde kvar i byn, och hittade därför på saker åt henne att göra så att hon inte hade tid för mig, och vi gled sakta ifrån varandra. Jag kände mig maktlös inför vad framtiden hade i planering för oss, men jag visste att jag ändå skulle kämpa emot våra redan förutbestämda öden så gott det gick.

Trots att Ofelia numer aldrig hade tid att träffas hände det att jag träffade Maria. Jag visste att om Maria inte fick som hon ville med mig skulle även hon dra sig undan från mig allt mer och jag skulle då förlora det sista som jag hade som kunde få mig att träffa Ofelia på nytt. Därav kom det sig att jag och Maria inledde en romans. Det var en ganska ensidig romans, och Maria visste det, men hon fann sig i att jag inte älskade henne åter. Hon hoppades förmodligen att det skulle ske med tiden, men det blev aldrig så. Oförmågan att älska Maria tillbaka hindrade inte mig att utforska de privilegier en romans hade att erbjuda. Jag lärde mig vad närhet kunde innebära, och jag märkte hur min besatt av Ofelia med tiden stillades något, även om jag aldrig hade några känslor för Maria.

Men inget varar för evigt, heter det, och så inte heller detta. Maria blev med tiden trött på min oförmåga av att visa någon form av känslor för henne, och hon drog sig undan från mig. Jag förlorade kontakten med både henne och Ofelia till slut. Men min närkontakt med Maria hade väckt ett begär av mer. Dock var det Ofelia besattheten låg över, och begäret fick bli min guide.

Det var i en mörk period som jag fick tanken att söka upp Ofelia på egen hand.

Vi bär alla på monster inombords, en del värre än andra. Vi föds med dem, men alla monster tillåts inte växa sig starkare med åren. Monstren inombords är ofta tyglade, men när de kommer fram är det inte alltid vi har kontrollen. Ni borde för längesedan insett att ni inte är själva inom er. Era tankar är inte alltid era egna, de delas av monstret, det monster som alltid kommer vara en del av er. En del av oss låter monstren ta över, så att monstret till slut inte bara är en del av en, utan det enda man är. En del monster frodas allt för mycket av ensamhet…

Jag tänker inte gå in på varför jag gjorde det, för än idag är det hela en gåta även för mig, några klara svar kommer nog ingen någonsin att få.

Jag tog mig in på Ofelias familjs gods, höll mig gömd i skuggorna, något jag var väldigt bra på.

Väntan blev lång, och jag höll mig gömd hela tiden medan jag väntade på att få syn på Ofelia. Till sist fick jag syn på henne, hon var ensam, något som gladde mig.

Jag tänker inte gå in på detaljer här, det viktiga i händelsen är helt enkelt att jag förklarade för henne om min besatthet av henne, och sen hennes reaktion. Det hade gått en bra tid sedan vi sågs senast, och den Ofelia jag blivit besatt utav, var inte längre kvar i hennes blick. Allt hon sa till mig var att hon redan var trolovad och att hon inte ville bli sedd med en simpel pojke likt mig.

Det som hade varit min besatthet var nu borta, och med det en stor del av mig. En tomhet som tidigare längtade efter att bli fylld försvann, en tomhet som varit mig. Jag var helt enkelt tvungen att göra det som gjordes.

Hon kämpade emot till en början, mina händer kring hennes hals gjorde att hon till sist slutade upp. Jag föreställde mig hennes tunga andetag under mig, fast de fanns inte där. Hennes varma hud mot min, fastän den blev allt kyligare. Hon var min, min tillhörighet, hur hon än såg det var hon min… för alltid.

Mina tankar kring hur jag gjorde henne en del av mig för alltid växte allt starkare inom mig medan jag såg på henne, medan jag såg föraktet i hennes blick. Jag kände en rysande känsla inom mig, ett hat jag aldrig känt tidigare, och föraktet hon såg på mig med, blev mitt eget.

Det tog ett tag innan jag såg att Puck, Mark och Fokus stod bakom Ofelia, betraktade henne.

Fokus i mitten av dem med de andra på vardera sida, hans blick genomträngande. Jag fick en stark känsla av att de kände mina känslor, såg in i mig.

Puck och Mark gjorde då något jag aldrig tidigare sett något skuggting göra, De förde långsamt sina händer in i Fokus som såg ut att vråla ut smärtan de tillfogade honom. Den gorilla-liknande Fokus reste sig upp, ännu något jag aldrig sett tidigare, och visade hur stor han faktiskt var. Han tornade upp sig bakom Ofelia, med sin blick hela tiden riktad mot henne. Jag kände hur mitt hjärta slutade slå då han slog sönder hennes kropp. Slet sönder det som varit min besatthet.

Jag stod helt still och såg på hur mina närmsta vänner slog och slet ihjäl den unga kvinnan som varit min mittpunkt, och jag kunde inte sluta le…