40-talet var över, kriget hade avslutats redan innan jag lämnade Tyskland och alla var fulla av förhoppningar överallt. Det var som en ny era hade påbörjats. Inte för att jag förstod vad det var som gjorde att folks förhoppningar plötsligt hade stärkts. För mig var deras tvära vändningar av känslor absurda. För ett tag sen hade de alla sörjt de döda, som de inte ens kände, och varit oroliga för vad framtiden skulle bringa dem. Nu var de lyckliga och pratade om alla förändringar som stundade och alla möjligheter som höll på att öppna sig. Mitt förakt till dessa individer som jag såg överallt stärktes.

Jag hade ingen lust att ta del av deras värld, och som en skänk från ovan hade jag sedan kriget fått en ny följeslagare. Skuggtinget från slagfältet hade följt med mig hem, och det blev något av en stadga i min vardag. Dess sätt att betrakta mig gjorde att jag bara väntade att det skulle tala till mig, men jag verkade vänta förgäves. Det hånfulla leendet det haft första gångerna jag såg honom återkom väldigt ofta. Det var väl egentligen, när jag tänker efter, en ganska obehaglig karaktär. Men för mig var det i denna tid av mitt liv ett välkommet obehag.

Jag gav det aldrig ett namn, rädd för att förolämpa det om det inte skulle gilla det. Ett beslut jag aldrig kom att ångra. För jag var alltid säker på att det skulle kunna vålla mig väldigt lidande om det önskade. Som tur var verkade det inte ha några större planer på att skänka mig plågor. Det verkade mer nyfiken av att följa mig och betrakta mina beslut i vardagen. Det var i alla fall vad jag först trodde.

Det gick ett bra tag tills mina åsikter kring detta skuggting ändrades, och även 50-talet tog slut. Jag flöt under ytan, skaffade mig varken fiender eller vänner, höjde inte folks ögonbryn och höll mig borta från besvär. Tills besvären sökte upp mig.

Det var inte så att jag kände igen honom när jag väl såg honom igen. Det var trots allt över 20 år sen senast, och man förändras en del på den tiden. Dock förändrades inte jag mycket på den tiden, och det var lättare för honom att känna igen mig. Ni må tro han var förvånad över att se mig, då jag såg ut att vara i samma ålder som senast vi sågs. Att säga att man helt enkelt har en nyttigare kostcirkel än resten av världen är ingen logisk förklaring, och det visste även jag. Så jag struntade i lögnerna som först bildades i mitt huvud. Han var inte en av alla dessa människor jag föraktade, han var Noah.

Vi hamnade hemma hos honom, då jag aldrig tar med mig någon till mig. Frågorna han ville ställa var många, och jag besvarade en del av dem. Även om jag aldrig gav hela svar, försökte han pussla ihop de svaren han fick till en helhet. Det som besvärade mig mest var att jag faktiskt inte kunde besvara alla hans frågor. Delar av mitt minne var inte tillgängligt, och jag undrade om jag hade missat något väsentligt i mitt eget liv. Ibland var flera år borta, ibland minuter, ibland dagar. Jag förstod att det förmodligen var kulan som låg bakom det. Jag ifrågasatte om det varit rätt av mig att rädda Noah trots allt, med tanke på vad det hade kostat mig. Men sällskapet som Noah skänkte mig gav mig faktiskt mer än jag trodde det skulle ge, och jag måste erkänna att han snabbt blev något av en vän till mig. En slags lyx jag så länge varit utan att jag aldrig trodde jag skulle få uppleva den. Något som helt enkelt aldrig varit menat för mig att ha.

Vi träffades flera gånger, och han slutade snart att ställa frågor, och verkade inte bry sig om att jag var så främmande. Frågorna kring min ålder blev han aldrig klok på, men det verkade inte bekomma honom allt för mycket. Han sa helt enkelt att då jag aldrig frågade saker om hans förflutna kunde även han ignorera mitt förflutna. Han hade en acceptans jag inte var van vid att se från folk. Det var väl därför jag inte fick ha kvar honom i mitt liv.

Hur det gick till vet jag inte. Jag minns orden, ”vi är trasiga”, viskas i mitt öra av en främmande, men samtidigt välbekant, röst innan jag satte mig upp i sängen. Intill sängen stod det välbekanta skuggtinget med sitt hånleende. Jag undrade om det varit dess röst jag hört. Sedan kände jag den välbekanta stanken av död kring mig.

Jag reste mig upp och vandrade kring i mitt hem, försökte lokalisera var stanken kom ifrån. Den verkade komma från sängen och jag kollade till sist under sängen. Där låg nästan alla delarna av Noah.

På 60-talet var det fortfarande inte allt för svårt att komma undan med mord, så länge man gjorde de på rätt vis. En sak, som inte räknas som rätt vis, är att mörda en person som man setts offentligt med. En annan sak, som inte heller var rätt, var att döda denna person i sitt eget hem. Jag visste om båda dessa saker, så logiskt sett borde det inte vara jag som varit skyldig till dådet? Men luckan i mitt minne sa mig annat. Jag bar ut liket i olika omgångar, dumpade det på olika platser och städade ur lägenheten innan jag än en gång i mitt liv flyttade till en ny plats. Ena handen fattades från liket, och jag lyckades aldrig finna den. Även hjärtat var utskuret ur bröstkorgen, och även det var spårlöst försvunnet. Förmodligen var de inte i min lägenhet. Kanske hade de blivit dumpade någon plats redan innan. Varför visste jag inte, och med tiden la sig min fokus på andra saker.

Jag ville alltid ha svar kring vad som skedde, men försökte aldrig ta reda på det. Rädd för att än en gång se mig som något som inte hör hemma i denna värld.

Vi är trasiga.