Elden var obehagligt varm och jag håll mig en bit bort från den.

Ironiskt, tänkte jag, att elden som dödat min mor var till min hjälp. Jag hade inte haft mycket kraft kvar i mig efter att ha brutit Marias nacke och jag var glad över att ha sluppit göra upp eld för att tillaga köttet. Jag tog en ny tugga, det var magert kött, men skänkte mig den energin jag behövde för att kunna ge mig av, bort från min födelseort. Jag log smått för mig själv, där jag ensam satt med ett köttstycke i min hand. Jag hade haft tur som sluppit jaga för att få tag i denna föda. Det var inte ofta ens mat kom till en så att man slapp jaga den. Jag var helt klart välsignad, intalade jag mig själv, samtidigt som jag såg mig omkring efter Puck, Mark eller Fokus. Fortfarande var ingen av dem att finna, vart min blick än sökte sig. Jag åt upp köttstycket och reste mig sedan för att gå tillbaka till den lilla elden som fortfarande brann i askan av mitt gångna hem. Jag stod nära de långsamt döende lågorna som jag tidigare hade gett förlängt liv genom att kasta det döda köttstycket på. Första hade de hostat och sjunkit in, men sedan hade de fattat tycke för tyget som lindade in det nakna döda köttstycket, och lågorna hade rest sig stolt på nytt, glada för den förlängda livslågan de hade blivit skänkta. Jag satte mig ner på huk och slet åt mig ett nytt stycke svett kött och konstaterade att det fortfarande var rått vid dess mitt. Jag ryckte smått på axlarna innan jag tog en stor tugga och lät det heta stycket bränna mig i munnen innan jag spottade ut det igen. Nej, tänkte jag medan jag kastade den döda flickans kvarleva tillbaka in i elden, jag hade fördrivit tillräckligt med tid här, och orken hon hade skänkt mig fick räcka tills jag fick tag på mat på nytt. Det var dags för mig att ge mig av och påbörja resten av mitt nya liv.

Den första tiden höll jag mig till skogen, rädd för att bli igen-känd av någon som var från min hemby. Jag levde på bär, rötter och annat som skogen hade att erbjuda. Jag tillverkade även egna fällor som jag mestadels fångade kaniner i. Men det var långt ifrån varje dag jag kunde njuta av lyxen att ha kött till middagen. För varje dag som gick växte en allt starkare känsla av obehag i min bröstkorg, för vart jag än vände mig var Puck, Mark och Fokus borta. Det kändes tomt, även om andra tidigare okända skuggting nu vågade sig allt närmre saknade jag mina tre tysta vänner allt mer.

Tyngden av obehaget i min bröstkorg gjorde med tiden att jag fick allt svårare att sova på nätterna. Vilket redan tidigare inte varit det lättaste då jag saknade både kudde och säng. Jag förbannade mig själv mer än en gång över att jag inte tagit Marias klänning, då jag hade kunnat rulla ihop den och använt den som kudde. En gräsbädd förlorade snabbt sin charm och sommaren tog, enligt mig, slut alldeles för fort.

Hösten började mild, men snabbt kom regn och köld. De fallna löven skänkte givetvis en viss trygghet med sin värme, men rädslan för att vara utan hem när vintern kom växte allt mer. Jag färdades allt längre från mina hemtrakter och lika självklart som solen gick ner varje afton tog skogen till sist slut.

Solen hade nyss gått ner när jag passerade det sista utstötta trädet som höll sig på avstånd från den övriga skogen. I horisonten såg jag några byggnader, för långt bort för att kunna urskilja vad förslags konstruktioner det var, men jag var helt säker på att det var en avlägsen gård, och de kunde mycket väl innebära att jag skulle kunna få sova i en säng inom snar framtid igen. Det fick mig att öka takten på min steg instinktivt. Dock förstod jag att jag vilket fall som helst inte skulle nå fram till horisonten förrän nästa dag. Så istället för att slösa mina krafter åt att småspringa mot byggnaderna började jag leta efter någon plats där jag kunde sova, utan att behöva stå ut med någon sten eller liknande mot ryggraden.

Jag hörde inget, men jag kände att jag skrek, lungorna tömdes på luft och min hals höll på att rivas sönder. Jag såg mig omkring, medan mitt skrik dog ut och jag kippade efter luft, jag befann mig än en gång i det mörkaste mörker jag någonsin skådat. Jag drömde, det visste jag, men ändå kände jag paniken öka inombords då jag inte fann någon luft att andas in i mina tomma lungor.

Den tunga väsande andningen ekade överallt, jag ville vakna, men det var inte jag som var herre över denna dröm. ”Panik, är det med panik, man hälsar sin fader?” Jag försökte lugna mig, men avsaknaden av luft gjorde att jag inte lyckades. ”Tomhet, saknad och avskildhet. Har du förstått något av vad du är, eller är saknad allt du är?” Jag slutade kämpa efter luft, ställde mig frågan om man kunde dö av att inte andas i en dröm. ”Du behöver inte leva för att existera, men du måste existera för att leva. Du är dömd att existera, men om du lever eller ej, kan du bara själv avgöra.” Jag kände hur pulsen lugnade sig, blev allt långsammare. Höll jag på att dö?

”Vad sker med den skugga som överstiger sin gräns? Vad tror du sker med den skuggan som överger skuggan?” Hjärtslagen höll nu ett jämt tempo, fastän jag inte andades, men mitt huvud kändes allt tyngre. ”Svaret är uppenbart, och det är därför med all rätt du känner saknaden.” Jag spärrade upp ögonen när jag insåg vad detta innebar. Puck, Mark och Fokus… skuggor som överskred sina domäner… de var borta

”Men vad sker med den skugga som föds utanför mörkret?”

Mitt huvud värkte, än en gång kände jag mig utmattad, som om jag sovit i flera dagar. Mina lungor kändes ovana vid att fyllas med luft. Jag var glad över att vakna, att slippa vara fast i en dröm som inte var min, men samtidigt ville jag inte heller vara vaken.

Det stod nu klart för mig att mina tre tystlåtna vänner, Puck, Mark och Fokus, inte skulle komma tillbaka. De hade överstigit en gräns, och därefter slutat att existera. Den största frågan som cirklade i mina tankar var varför. Varför hade de offrat sina liv för att jag skulle kunna gå vidare med mitt? Jag fick ingen klarhet på det, men jag visste långt inne att jag nog borde vara tacksam för det de hade gjort. Att inse detta gjorde bara att tomheten kändes allt större, och jag började allt mer ana vad obehaget i min bröstkorg var för något.

Jag släpade mig bort mot de byggnader jag tidigare sett vid horisonten. En tjock dimma gjorde att mitt synfält höll sig väldigt begränsat, så jag var inte helt säker på att jag ens var på väg åt rätt håll. Men mitt huvud kändes för tungt för att jag skulle orka skänka det någon större tanke. Det återstod helt enkelt att se om jag kom fram till byggnaderna eller inte. Hungern gnagde i hela kroppen och alla mina kroppsdelar värkte efter den långa tiden i skogen på egen hand. Hela jag var täckt av smuts, men min näsa hade vant sig vid lukten, jag kan inte ens föreställa mig hur illa jag måste luktat. Den stora frågan var vad jag skulle ta mig till om jag lyckades ta mig fram till gården i fjärran. Hur skulle folket reagera om de såg mig som jag nu såg ut? Kunde jag verkligen lita på att byborna från mina forna hemtrakter verkligen trodde jag var död? Vad skulle jag ta mig till om jag släpades inför rätta?

Frågorna eskalerade efter hand och jag insåg till sist vad jag skulle göra om jag tog mig fram. Det var inte långt efter jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra som jag såg bygget som bara befann sig några få meter framför mig.

Jag kämpade mig upp på benen, en kraftansträngning som nästan fick mig att falla ihop direkt efter att den var genom-förd. Jag lutade mig mot husets vägg för att spara på de få krafterna jag hade. Jag tog mot runt krönet och kunde konstatera att jag hade haft rätt då jag trott att det var en avlägsen gård. Jag smög mig klumpigt in i djurlängan och hoppades på att djuren inte skulle föra allt för mycket oväsen vid synen av mig. Som tur var gjorde de inte det heller. Jag letade rätt på en kniv vid en bänk som pryddes av diverse verktyg. Den hade ganska slö egg, men den fick helt enkelt duga. Jag leta mig fram till en gammal get som stod bunden vid ena hörnan av längan. Den skulle förmodligen slaktas om inte allt för länge ändå, tänkte jag medan jag ansträngde mig för att hålla fast den så att jag kunde skära upp dess hals. Jag satte mig bredbent över geten och kämpade för att hålla den still, inte helt problemfritt. Men när både jag och geten efter ett tag föll till golvet borrade kniven in sig under käken på geten och träng-de hela vägen in i skallen och dess kamp för livet tog slut. Jag kröp bort mot ett av djurens vattenkärl och släkte glupskt min törst tills kon, vars vattenkärlet tillhörde, purket knuffade bort mig. Jag föll platt på golvet igen och tog mig bort till den döda geten på nytt. Jag grimaserade lite av oviljan till att äta den rå, men jag såg inte det som att jag hade mycket till val.

Jag hade ätit mig så mätt jag kunde av det råa köttet från geten och sedan druckit så mycket från kreaturens vattenkärl som de hade tillåtit mig. Nu visste jag att det bara var en tidsfråga innan någon kom för att se till djuren. Jag visste att jag inte var tillräckligt stark för en längre sammandrabbning, därför höll jag mig dold precis vid ingången. I hopp om att kunna överraska tillräckligt mycket och få slut på det snabbt med hjälp av den trubbiga kniven.

Det gick lättare än jag hade hoppats på. Jag kastade mig över kroppen som genast föll livlöst till det lortiga golvet. Det var en ung pojke, han hade inte förstått vad som hände förrän det var för sent. Förmodligen hade han inte känt mycket till smärta heller, då jag lyckades döda honom på första hugget, de som följde efter det första hade jag bara genomfört för att vara på säkra sidan.

Adrenalinet som dådet skänkte mig var nog det som drev mig till morden som följde. Ingen såg det komma och inom en kvart var jag ensam kvar på gården.

Jag levde av det gården hade att erbjuda närmare en vecka innan jag packade ner en riklig matsäck och packning. Jag satte fyr på gården innan jag vände den ryggen, jag såg aldrig tillbaka och har inte begrundat dåden efteråt. Jag såg det som att lågorna suddade ut det som där skett.

Drömmarna kommer ibland än, alltid lika intensiva, men med tiden kom jag att acceptera dem som en del av det jag är. Jag har börjat välkomna dem allt mer, och mattheten efteråt har med tiden sinat. Vad jag är kan jag nog inte besvara dock. Jag skyller ibland på att mina handlingar genom åren har berott på omständigheterna, men ibland är jag inte så säker. Jag passar inte in i samhället som byggdes upp runt omkring mig, och ju mer utvecklingen gled ifrån mig, ju mer växte mitt för-akt emot mina medmänniskor. Obehaget i min bröstkorg har aldrig försvunnit, och det är enbart i detta obehag jag har lyckats känna mig som hemma.

I flera år antog jag bara ströjobb, ständigt på flykt från någon-ting jag inte ens tänkte på längre. Arbeten var inte svåra att få tag på. Det var i början av den stora industrivågen, så nya arbetsmöjligheter växte ständigt fram runt städerna. En tid av ständig förändring, där man kunde försvinna utan större problem. Jag bytte identitet som andra byter underkläder, jag glömde nästan bort namnet jag fått av min mor. Något jag kanske innerst inne försökte göra, men inte riktigt kunde. Nya utbildningar kom till ytan, och jag slukade alla kunskaper jag kom åt. Jag hade nog kunnat ses som en lärd man, om jag hade blivit sedd. Men jag höll mig ständigt precis under ytan, stack aldrig fram näsan eller glänste med någon färdighet. Jag var som ett av mina kära skuggting.

Skuggtingen var nästintill de enda som skänkte mig den uppmärksamhet jag egentligen borde fått för mina olika roller jag hela tiden spelade. Men att bara spela olika roller hela tiden och att aldrig vara sig själv, är något som tär på en.

Jag var inte ens mig själv framför de skuggtingen som höll mig under ständig uppsikt, rädd för att släppa någon nära. Om jag släppte någon nära kanske jag skulle kunna bli sårad. Istället släppte jag inte ens in mig själv.

Första gången jag försökte ta mitt liv visste jag inte det jag vet idag. Det sägs att första gången man försöker ta sitt liv vanligtvis bara är ett rop på hjälp, och att det är därför det bara slutar som ett försök. Så var det inte i mitt fall. Jag hade ingen jag ville ropa till, och ingen som velat höra det heller.

Jag vaknade upp bländad av det starka ljuset som fyllde rummet. Överallt hörde jag röster på avstånd, folk som jäktade och en kvinna som grät. Av den sterila doften jag kändes förstod jag innan jag hade orienterat mig att jag befann mig på ett sjukhus. Stanken av misär fyllde mig, sjukhuskänslan har nog aldrig förändrats genom tiderna. Även om hygienen har blivit bättre med tiden är känslan den samma. Det har nog alltid vilat ett dunkel av hopplöshet på alla sjukhus.

Men min vistelse blev kort även här, ständigt flyende från något som inte jagade mig.

Jag hade nästintill tömt min kropp på blod, men mitt hjärta hade vägrat sluta slå. Något som förvånade läkarna, men då jag lyckades ta mig bort från sjukhuset utan någons vetskap tystades hela händelsen ner. Ingen trodde på de som berättade om det som skett. Det var efter denna händelse som jag förstod vad det innebar att vara född som en skugga i ljuset. Jag stod bortom den värld som tiden tärde på. Min tidslinje var något som inte fanns i denna värld. Likt mina drömmar sagt mig tidigare var mitt hjärta dömd att för alltid slå. Jag var dömd till ett liv jag inte levde.