Det kändes som en ny tid i mitt liv tog form, när jag nu stod över de döda kvarlevorna av Ofelia.

Jag andades in den fräna doften av hennes krossade inre och i mitt berusningstillstånd så märkte jag inte att jag var iakttagen. Även om jag inte visste att jag blivit iakttagen, där jag stått triumferade över den döda kvinnan, insåg jag snabbt att min tid i min födelsetrakt här tog slut. Jag skulle bli tvungen att lämna det bakom mig, inte för att det var mycket att lämna bakom, jag kände ingen sorg över insikten att jag skulle därifrån. Bara en euforisk lättnad.

Den natten sov jag inte hemma, det var varmt ute, och det var inget ovanligt för mig att sova ute när vädret tillät det. Men främsta orsaken att jag inte gick hem var att mitt nya liv redan tagit form, ett liv där mitt gamla hem var som bortglömt.

Jag låg och funderade på varför skuggtingen gjort som de gjort, och hur det hela egentligen gått till. Dock fick jag aldrig någon klarhet över vad som egentligen skett, och vad gjorde det för skillnad?

Mörkret fick trädens skuggor spela spratt i mina tankar, jag ignorerade deras löjliga försök att skrämma mig. Såg istället upp på den stjärnklara himlen och slappnade av.
Jag kände först inte hur grenarna tog tag i mig, inte förrän deras grepp hårdnade kring mig och jag lyftes upp från marken. Mina hjärtslag slog allt snabbare när grenarna sträckte ut mina lemmar och jag kände paniken välla fram. Grenarna slet och drog i mig till bristningsgränsen men när jag öppnade munnen för att skrika ut smärtan kom det inget ljud. Stjärnorna försvann från himlen och ett becksvart mörker sänkte sig runt mig, allt runt mig försvann. Jag hörde tunga andetag, flåsande. Jag kunde inte orientera var flåsandet kom ifrån, det var som om det vore överallt. Jag ville fråga vem som var där, men jag fick inte ur mig ett enda ljud, jag var stum. Jag slöt ögonen och önskade mig bort, långt bort…

”Se på mig.” rösten ekade i en evighet, men av fruktan behöll jag mina ögon slutna. ”Se på mig!” skrek den egendomliga rösten på nytt.

Jag slog skräckslaget upp mina ögon. Jag möttes av ett mörker, mörkare än svart, som andades in min rädsla.

”Jag är fadern, jag är natten, jag är skuggan.” mina tankar fylldes av frågor jag inte fick lov att ställa. ”Du har sett mina barn, och det är därför jag talar till dig.” Jag hade aldrig varit mörkrädd, men detta mörker var inget vanligt mörker. ”Du ser skuggtingen, så som jag valt att kalla dem.” Detta var första gången jag fick reda på vad skuggtingen kallades. ”Jag är fadern, jag är den första, jag är urnattens skugga. Ur mig skapas skuggor med liv.” Andetagen lät uppspelta. ”För andas skuggor? Finns det liv i enbart existens? Lever du genom att andas? Lever man för att man föds?” Jag förstod inte vad mörkret ville säga, men jag kunde själv inget säga. ”Din mor är oskuld, och jag är din far, du är min enda son som andas, och du skall så för alltid göra.” Jag kom att tänka på att jag inte hade något minne av min far. ”Du är dömd till ett liv bland skuggor, varken människa eller skugga, en svag nyans av liv strömmar genom dig, dömd till mörker.” Andningen slutade för ett ögonblick och mörkret runt mig skrällde till när ett rossligt skratt ekade. Greppen om mig hårdnade på nytt och det kändes som om jag höll på att krossas samtidigt som jag slets sönder. Jag skrek fastän inget hördes…

Mitt skrik ekade i natten, svetten rann från min panna och jag flåsade andfått.

En dröm, bara en dröm…

Mina hjärtslag lugnade sig gradvis, medan jag kände smärtan från drömmen fortfarande. Jag kände kring mina handleder och kände sår där grenarna hållit fast mig. Ingen vanlig dröm…

Jag försökte intala mig själv att drömmen inte kunde varit verklig, men smärtan som forsade genom kroppen vittnade om annat. En sak var jag säker på, jag var tvungen att prata med min mor om min far på nytt.

När jag reste mig upp kände jag hur svag jag var, som om jag inte hade ätit eller druckit på några dagar, och det var först när jag såg mig omkring som jag upptäckte att solen snart skulle gå ner. Hur länge hade jag egentligen sovit?

På väg mot mitt gångna hem, som jag såg det redan, kom jag att tänka på att jag inte sett varken Fokus, Puck eller Mark sen Ofelias död. De hade försvunnit efter våldsdådet utan att återvända. Jag stannade upp, såg kring mig, letade efter mina vänner, saknade att ha dem kring mig. Men jag såg inte till dem. Andra skuggting syntes till och från, vilket bara det var ett tecken på att Puck inte var i närheten. Min puls ökade igen. Jag visste inom mig att någonting var fel, de borde vara här, de borde vara hos mig. De kanske väntade på mig hos min mor?

Mina tidigare raska steg ökade igen och jag började springa mot min mors hus. Jag skrattade för mig själv i mitt huvud när jag kom att tänka på hur fånigt allt kändes. Jag hade inte haft så här bråttom till min mor, det var inte hennes frånvaro som fått mig uppspelt. Kanske var det med skuggtingen jag hörde hemma? Kanske var jag inget mer än en skugga av en människa?

Min kropp blev allt mer slapp och min energi rann av mig hela tiden, men än slog mitt hjärta, så än fortsatte mina tunga steg i språng. Det dröjde inte allt för länge innan jag kände doften av bränt virke och kött. Inom mig förstod jag redan då vad som skulle vänta mig, men jag vägrade ändå acceptera det. Åsynen av kvarlevorna från mitt gångna hem var svåra att se, det var det enda hem jag någonsin haft, och nu fanns det inte kvar längre. Lågorna var på väg att dö ut och huset där en gång var fann inte mer.

Jag stod kvar i skogen och betraktade det nedbrända huset, jag behövde inte gå närmre, det fanns ingen mening med att göra det. Jag visste att min mor var död, och alla mina tillhörigheter var borta. Det kändes på något vis fridfullt att stå där och se hur mitt forna liv var förvandlat till aska.

Jag hörde hur en torr gren knäcktes bakom mig och jag vände mig hastigt. När jag vände mig om stelnade hon till av ren och skär skräck. Det var Maria. Hennes ögon var stora som tallrikar när hon stirrade på mig.

”Jag såg dig.” Stammade hon fram med gråten i halsen, och jag förstod genast vad hon menade.

Nu klarnade det varför jag mötts av denna brända stank. Mitt hem hade blivit nedbränt i hopp om jag legat och sovit i min säng. Men allt de hade gjort var att bränna min mor och mitt hem till aska.

Jag tog tunga steg mot henne, hon var så pass stel av skräck att hon inte lyckades få sin kropp att lyda henne. Hennes underläpp skakade och hennes ögon var tårfyllda, hon försökte stamma fram någonting, men jag lyssnade inte.

Jag tog ett stadigt grepp om hennes hår med min ena hand, och den andra placerade jag mot hennes haka. Hennes nacke gick förvånande lätt av. Hennes kropp föll tungt till marken och jag la mitt huvud på sned när jag stillsamt betraktade hennes ögon som fortfarande var uppspärrade.

Det var då jag insåg hur lite jag värderade ett människoliv. Medan jag andades in den brända doften som härjade i luften tänkte jag inte på min mor, jag sörjde henne inte. Hon var död, vad skulle det göra om jag sörjde eller ej?

Det som gnagde mest i min hjärna var avsaknaden av mina tre bästa vänner, Puck, Mark och Fokus. Vart hade de tagit vägen?

Min insikt fick mig långsamt att inse en sanning om mig själv. Jag var inte mänsklig, jag var… någonting annat. När jag kom till denna insikt smög sig ett leende till mina läppar.

Jag var varken skuggting eller människa, och hela världen väntade låg framför mig.

Den fridsamma stillheten av min barndom var över, jag hade fötts på nytt, och det som hade betytt något för mig tidigare var borta. Jag tog ett djupt andetag, kände lukten av brända minnen och död. Nu återstod bara jag, och det var så det skulle vara…