När jag hade insett min fördömelse gick jag långt under ytan. Jag försvann från befolkningen helt, och det i många år.
Jag experimenterade med att ta mitt liv på olika vis, men alla sätten misslyckades. Allt de skänkte mig var smärta, stor smärta. Att kasta sig ut för ett stup är allt annat än smärtfritt. Alltid samma resultat, jag vaknade upp förr eller senare varje gång. Mörbultad och med brutna ben, men med tiden försvinner även mina värsta ärr. Jag har vaknat på en del bårhus genom tiderna, men alltid lyckats försvinna på nytt. Jag skulle inte vilja påstå att jag är odödlig, allt kan dö, vissa saker är bara svårare att ha ihjäl. Även om jag åldrades gjorde jag det långsammare än världen runt mig. Den värld jag betraktade på håll förändrades, men som jag tidigare sa drevs den mer bort från mig än mot mig.
Dagen då jag fann mitt första gråa hårstrå var den dagen jag klev in i världen som den befann sig vid tillfället.
Det var slutet av det andra stora kriget och enda gången jag faktiskt bosatt mig utomlands. Kanske är krig mer tilltalande om man inte kan dö, men jag antar att jag drog i fält mest i hopp om att kunna dö. Men jag föll ingen bomb i smaken.
Jag har aldrig varit politiskt aktiv och struntade faktiskt totalt i de olika åsikterna under kriget och efter kriget. Jag slogs på den förlorade sidan, helt enkelt för att den var närmst. Vid den tiden då jag kom in i kriget så var det egentligen redan ganska tydligt hur det skulle sluta, då var den tyska sidan den som gynnade det som jag sökte mest.
Jag har aldrig varit bra på tyska, men i kriget var det inte mycket att förstå. Skjut fienden annars skjuter fienden dig, det var allt man behövde veta. Jag förstod att det var flera i det kompaniet jag placerades i som önskade att kriget skulle ta slut, och flera som inte delade Tysklands ståndpunkter. Men om deras land var i krig innebar det att de också var i krig, det var den simpla tragiska sanningen.
Till min stora förvåning var det faktiskt en annan svensk där jag placerades. Om han delade Hitlers åsikter sa han aldrig. Det var hans familj som gjort att han hamnat i kriget. Tyskt ursprung och släkt som fortfarande var bosatt i Tyskland, detta gjorde att han hade dragits in i ganska tidigt skede. Han var glad när en svensk kom till hans kompani och vi blev något som liknade vänner. Kamratskap som bildas under krig är inte det samma som vänskap som skapas under andra omständigheter. Det har ni säkert hört tidigare, och jag kommer inte hävda annat.
Hans namn var Noah, och var den enda vännen jag fram till denna punkt i mitt liv hade haft förutom skuggtingen. Man lär bara känna varandras primitivaste sidor i krig, och om vi skulle fungera som vänner i vanliga tider visste ingen.
Jag kommer inte gå in på hur vi hamnade där vi hamnade eller något liknande. Sanningen är att mitt minne inte är helt. Det finns saker ur mitt liv jag inte längre kan lokalisera inom mig. Min livshistoria skulle kunna varat hur länge som helst egentligen, om jag gick in på hur allt blev som det blev. Men sanningen är att jag inte vet allting själv. Men jag vet i alla fall att allt för mycket har tärt på mig genom tiderna.
Kulorna ven över våra huvuden, vi visste att Tyskland egentligen redan förlorat, men vi hade inte fått ordern att ge upp än. Att vända om och fly fältet var inget vi tänkte på ens. Döda eller dödas, det var den enkla tanken man hade, den enda tanken.
Det kändes alltid lika skumt att se skuggtingen på slagfältet, hur kulorna for genom dem utan att deras otydliga former rubbades. Jag rös till varje gång jag såg det.
Jag hade blivit förföljd av ett skuggting den senaste tiden som skiljde sig lite. Det fick mig att tänka på Fokus, genom att dess skepnad på något oförklarligt vis skymtade känslor, som jag annars hade svårt för att se bland skuggtingen. Varje gång en kula susade genom detta skuggtingen så vände det sig mot mig och såg ut att le mot mig. Som om det hånade mig på något vis. Kanske var det bara i mitt huvud detta skedde. Men det är mycket som egentligen bara sker i ens huvud, som ändå blir en del av hur man ser på verkligheten. Jag insåg att detta skuggting skiljde sig från de övriga på mer än ett sett. Inte bara var det ironisk och hånade mig för sin egen avsaknad av smärta. Smärta som jag själv undvek. Det verkade även uppfatta mig på en nivå jag aldrig tidigare blivit förstådd. Något som gjorde att jag kände en slags lättnad inombords samtidigt som en slags irritation över detta skuggting kom allt mer till ytan. Hur jag kände inför det hela visste jag med andra ord inte ens själv.
Noah hade en konstig egenskap att lägga märke till omgivningen kring slagfältet, klimatet och de små detaljerna som vi andra passerade utan att märka av. Hur mossan kämpade mot frost, hur vinden tyst smekte träden eller byggnaderna. Han var poet, konstnär och jag antar att en del av mig kände stum förundran över honom. När bomber landade bara några meter från oss, kunde han sitta och teckna av en ruin orsakad av de planen som flög över oss. Ibland kändes det som att han var i en egen värld. Det var nog därför jag tyckte om honom.
En kula ven precis intill min skalle och personen intill mig slängdes bakåt då kulan slet tag i honom. Delar av hans skalle färgade min klädsel röd och jag avfyrade en salva mot det hållet kulan kommit ifrån, i hopp om att slippa få en kula själv i skallen. Hur mycket en del av mig än önskade att döden skulle omfamna mig, gick mina övriga delar på högvarv för min överlevnads skull. Adrenalinet som slagfältet skänkte mig fick mig att känna mig mer vid liv än jag någonsin gjort. Här fick jag omge mig med döden hur mycket jag än ville, utan att folk skulle se ner på mig, eller känna avsmak. Jag slogs i ett krig, och allt man gör på slagfältet, det hålls det sedan tyst om.
Vi hade hållit oss mest undan från skottlinjen denna dag, i hopp om att andra skulle göra vårt jobb. Vi var trötta, hungriga och gav fan i vilken sida som vann kriget. Vår officer hade dött dagen innan och vi var bara sju män kvar från vårt kompani. Vi frågade oss vad vi gjorde här, men enbart i våra egna huvuden. En del kanske hade något svar på frågan, jag hade dock glömt mitt svar. Ville jag dö? Eller ville jag bara döda? Helt ärligt struntade jag nog i om jag hade något svar, så länge detta fick mig att känna mig vid liv struntade jag i varför.
Vi höll oss undan i närmare en dag innan det lugnat ner sig och skotten avtagit. Inga plan i sikte och vinden var stilla. Döden låg tjock i luften, men vi var bedövade från denna doft, så vana att vi knappt kände den längre. Vi var vaksamma när vi gick genom ruinerna för att se om det fanns någon vid liv i detta hav av döda. Bortsprängda kroppsdelar låg utspridda, doften av bränt kött spred sig med den bekanta stanken av död. Men vi såg inget liv vart vi än vände oss, så vi släppte garden.
Första skotten reagerade ingen av oss på. Innan den personen som skottet avrättat hann falla till marken hördes andra skottet. Jag kände det inte förrän jag hörde det. Men sedan kom smärtan.
Detta var första gången jag blivit skjuten av någon annan än mig själv. Smärtan var den samma, igenkänd. Kulan slet sig in i min bröstkorg, det var en bra skytt. Träffade rakt i hjärtat. Men mitt hjärta är inte som andra. Jag kände tydligt när kulan leta sig in i hjärtat, slet sig in. Men hjärtat grep tag om kulan, fick den att stanna upp. Sen kastades kulan ut ur min kropp igen.
Innan jag hunnit lokalisera var skytten sköt ifrån kastade jag mig över Noah, samtidigt hördes tredje skottet. Jag kände hur smärtan slog mot min rygg och ryggraden slets isär. För en kort stund fick jag känna på hur det kändes att vara förlamad från midjan och neråt. Kanske inte direkt jätte kort, men med tanke på hur länge jag levt känns den stunden idag som relativt kort. Men när stunden infann sig kändes den långt ifrån kort.
När jag låg där, över Noah, som chockartat låg kvar under mig, kände jag en kall närvaro. Jag vred på huvudet, såg det skuggtinget som förföljt mig. Det satt hukad intill mig, och jag kunde tydligt utskilja ett leende. Det log åt mig, där jag låg, förlamad i benen med en kula begravd i min rygg.
Jag hörde ett fjärde skott, ett femte. Jag var inte säker om jag hörde ett sjunde innan jag kände hur mitt huvud ryckte till och mitt synfält blev rött och sedan svart. Tystnad.
Jag vaknade upp desorienterad, skakad och såg allt suddigt längre än brukligt. Reagerade ganska snabbt över att jag låg i en säng, det var längesen jag låg så mjukt. Avlägsna skrik hördes, och jag antog att jag inte låg allt för långt bort från kriget, så säkerheten denna säng innebar var ganska limiterad.
När synen blev klarare reagerade jag på bristen på färg. All färg var borta, och mitt huvud värkte, mer än jag någonsin upplevt tidigare. Jag lät blicken leta sig runt omkring i rummet, i hopp om att få se på något med färg. Men allt jag såg var bleka färglösa sängar, och i alla vilade omplåstrade soldater.
Jag undersökte var jag själv var omplåstrad, och fann att det var flera delar av min kropp som blivit omskötta. Huvud, bröstkorg, rygg och mitt ben. Jag mindes skottlossningen, och två kulor som träffat mig, men förstod att det hade varit mer än två kulor som träffat.
I ett hörn stod det skuggting som betraktat mitt fall på slagfältet. Det var långt ifrån något vanligt skuggting, den saken var klar. Det log ännu hånfullt mot mig, som om det hånade min smärta. Dess tydliga sätt att visa känslor fascinerade mig, då det är långt ifrån ett skuggtings vanliga drag. Det lämnade aldrig rummet så länge jag vistades där.
Noah var också där, omplåstrad även han, fast utan några verkliga bestående men. Han förklarade för mig hurdant mirakel det, enligt honom, faktiskt var att jag var vid liv. Jag hade tydligen blivit skjuten i huvudet, och läkarna såg det som ett under att jag var vid liv. De hade inte lyckats få ut kulan ur mitt huvud eftersom det var precis som om hjärnan slutit ihop sig kring den. De hade inte en aning om hur kulan skulle påverka min vardag, men hoppades helt enkelt på att det inte skulle vara något livshotande.
Kulan som träffat mig i ryggraden skulle ha gjort mig förlamad hade läkarna sagt. Men strax efter jag vaknat återvände min känsel till benen. Det tog cirka en vecka innan jag kunde gå igen.
De kunde inte heller förklara kulöppningen i min bröstkorg, då de inte fann några övriga skador från att någon kula träffat där. Det hela var helt enkelt ett mysterium som de inte hade en aning om hur de skulle förklara. Någon förklaring yttrades det aldrig, och jag frågade inte. Jag visste redan svaren, men jag gav dem aldrig några, även om de nog gärna hört min teori.
Det tog inte lång tid innan jag lämnade sjukhuset, dock utan läkarnas tillåtelse. Jag lämnade landet och återvände till Sverige på nytt. Det dröjde flera år innan jag återsåg Noah igen.
Kulan i min skalle skulle ställa till det mer för mig än jag först trott. Jag har förblivit färgblind sedan den blivit en del av mitt liv. Det tog inte heller så långt tid för mig att inse att mitt minne samt min motorik på något vis hade blivit påverkade, men jag kunde inte säkert sätta fingret på vad det var mer. Inte i början, men jag visste att någonting var fel.