Jag vaknade flera nätter av en återkommande dröm. Det var skuggtinget som numer var min följeslagare som var huvudkaraktären i den. Skuggtinget och Noahs försvunna hand samt hjärta. Skuggtingen lutade sig över mig i sängen, log sitt hånleende och höll den allt mer ruttnande handen i ena handen och hjärtat i andra framför mig, likt troféer. Varje gång jag hade drömmen så vaknade jag övertygad om att den var sann. Men så fort jag slog upp ögonen stod skuggtinget i en hörna av rummet, och troféerna var borta. Försökte mina drömmar berätta något för mig, eller var allt bara i mitt huvud?

Under den tid jag lärt känna Noah hade de bitarna från mitt gångna liv som försvunnit blivit allt tydligare för mig. Efter den första tiden, då han hade frågat mig en massa som jag själv inte haft något svar på, slutade jag aldrig att försöka minnas det som var borta. Men det verkade vara helt förgäves. Försvunna bitar av en gången tid. Jag ifrågasatte om jag ens visste vem jag var. Än idag har jag aldrig riktigt kunna besvara den frågan. Men när man levt så länge som mig slutar man till sist bry sig. Man lär sig att helt enkelt acceptera det hela, och att blunda.

Jag kände mig övertygad, speciellt efter mina drömmar, att skuggtinget hade på något vis att göra med Noahs död. Hur visste jag inte riktigt, men att det inte var ett vanligt skuggting hade jag förstått för länge sedan. Jag hoppades att drömmarna från Fadern skulle besvara något, men av något skäl hade de drömmarna upphört. För stunden.

I många år kändes det som bitar av mig själv hade försvunnit från mig. Jag kunde inte placera bitarna, så vad som saknades av mig själv hade jag ingen aning om. Det var som en växande klump av tomhet inom mig. Delar av min vardag var mörklagda för mig själv. Jag höll på att förlora mig själv, fast jag kunde inte inse det. Jag inbillade mig att det var min höga ålder som gjorde sig påmind. Fast jag trodde nog aldrig fullt ut på det.

Skuggtinget vakade ständigt över mig, höll de andra skuggtingen på avstånd. Precis som Puck för längesen gjort. Jag ställde mig frågan om de andra skuggtingen kanske var farliga för mig, eller om det var det skuggtinget som höll dem ifrån mig som var det farliga.

Det tog decennier innan jag uppfattade de subtila förändringarna i skuggtingets utseende.

När man ser något varje dag reagerar man inte åt förändringarna då de ändras långsamt med tiden. Som att se ett barn man ser varje dag växa upp. Jag tror även jag valde att inte se något från början. De försvunna bitarna av mitt inre hade säkert sett vad som skedde tidigare. Men de var inte längre en del av mig. De delarna stirrade bara på mig ur de där tomma ögonen.