Ett mörker är inget hot utan sin kontrast. Om allt vore mörkt skulle ingen längre vara rädd för det.

Vistas man tillräckligt länge i ett till synes oändligt mörker, känns ljuset främmande samt skrämmande. Vad skulle ske med ditt inre om mörker var allt det kände till?

Mitt inre hade inte sett skymten av ljuset, som de andra levde i, på allt för länge.

Jag antar det var därför mitt inre skapade mina mardrömmar utan min tillåtelse.

Jag märkte att skuggtinget allt mer verkade se in i mitt inre när det betraktade mig. Precis som jag själv, när jag såg min spegelbild. Jag började sakta se skuggtinget på flera platser än där det befann sig. I andras skepnader, skymtade det till som skuggor ur ett förflutet. Ett förflutet som var mitt nu.

Jag började långsamt förstå att jag var vad som kallades paranoid.

Paranoia. Ännu en sak påhittad av en värld som inte vill förstå. För att bevisas paranoid måste man bevisa att misstankarna inte är verkliga. Bara för att de inte är verkliga för ena parten betyder inte att de är mindre verkliga för de som känner dem. Är våra känslor inte verklighet?

Då jag inbillade att det bara var hjärnspöken blev jag inte förvånad över att se spår av skuggtinget i min spegelbild.

När ens nemesis alltid vistas i samma rum som dig, tär det på ditt psyke. När denna nemesis sen även formas allt mer efter din egen spegelbild, ifrågasätter du allt du tror dig veta.

Mitt förakt för omvärlden omformades allt mer och riktade sig mot mig själv. Varje gång jag såg mig i spegeln så hånlog min spegelbild åt mig. Det var nog detta som gjorde att såren på mina knogar aldrig läkte helt.

När jag väl insåg varför denna bild av mig själv uppstod på detta skuggting insåg jag världens bräcklighet. Jag förstod långsamt att bilden av mig själv inte långsamt blev uppbyggd, det var mina ögon som först nu började inse vad jag såg. Det var aldrig en fråga om att detta skuggting formades efter mig. Det hade alltid varit mig. Det var därför jag aldrig gav det något namn eller liknande, jag antog att jag innerst inne redan visste om det. Det var mitt förakt, personifierat, som hemsökte min vardag. Gjorde mitt liv oumbärligt och slog ner spikarna som hindra mig från att komma någonstans.

Det var nu jag förstod varför Noahs hand eller hjärta aldrig blev funna, eller varför jag aldrig letat. Jag hade alltid vetat varför de aldrig skulle återfunnits. Han var för alltid en del av mig.

Det som skakade min värld mest vid insikten, av vad detta skuggting var för något, var tanken kring de övriga skuggting-en. Detta skuggting hade precis som Puck hållit övriga skuggting på avstånd. Men om det bara var jag själv som skapat det, hur kunde det då påverka de övriga?

Jag såg på den spruckna spegelbilden framför mig, och kände igen mig tydligare i den trasiga bilden än jag någonsin gjort i den hela.