Verkligheten är inte alltid det som är verkligt… Detta tog mig många år att inse.

Jag berättar inte detta för att föra vidare historien om mig själv. Eller det som mycket skulle kunna vara jag, hur ni än upplever det. Det är beroende på vad ni är villiga att tro på. Det jag kommer berätta för er utspelar sig i en värld likt denna, så pass likt denna att det mycket väl kan vara samma. Faktum är att det egentligen är denna. Men jag vet mycket väl om att ni aldrig skulle tro mig om jag sa att så vore fallet. Även om vi lever i samma verklighet ser allas verkligheter olika ut. För fastän vi betraktar samma saker är våra uppfattningar om dessa ting olika. Fast i de flesta fallen så strävar ni alla efter att tänka exakt likadant, av rädsla för att vara annorlunda. När någon väl säger vad han såg, då håller de andra tyst med, likt dockor i ett enda ytligt spel. Ni föraktar de som ser världen annorlunda. Kallar folk onaturliga när de gör saker ni inte förstår er på, och ni drar er inte för att bespotta era medmänniskor, trots att ni hela tiden vill visa hur goda ni alla är. Dubbelmoralen bubblar ständigt över i de vardagliga män-niskorna. Jag föraktar dem och deras bristande tro på sina egna verklighetsuppfattningar.

Men vad är egentligen onaturligt? Vem är det som har rätten att bestämma vad som strider mot naturens lagar? Om det finns i naturen, är det då inte naturligt? Vad är onaturlighet? Existerar ens ett sådant ord i verkligheten?

I min verklighet existerar inte det onaturliga. Min verklighet skiljer sig från din, inte för att den inte befinner sig på samma plan, men du är för blind för att se den. Jag antar att du skulle se på den som onaturlig och som fiktion. Men den är min vardag, min verklighet, och den är överallt.

Jag minns inte när jag såg dem första gången. De har helt enkelt alltid funnits synliga för mig. Min mor hävdade att det bara var vanligt att småbarn hade låtsaskamrater. Speciellt när man likt mig inte hade några riktiga. Fast man såg tydligt i hennes ögon att hon var orolig för mig. Jag var väldigt skarpsynt vid tidig ålder, lade märke till detaljer som få andra gjorde, och lärde mig läsa mycket tidigt. Det var alltså inga besvär för mig att se hur någon som stod mig nära – som min mor – kände. Oavsett vad hon sa till mig. Jag antar att en del av oron kom av sig att jag hade mer än en låtsaskamrat, de var lite varstans, samt att de aldrig talade med mig. De bara fanns där. En del av dem såg så ohyggliga ut att de skrämde mig så pass att jag blev livrädd och sökte skydd hos min mor för att undvika dem. Detta var inga vanliga låtsaskamrater och det insåg även jag inom kort.

Ni undrar nu säkert vad det är för något som jag pratar om. Därför gör jag nu det enkelt, för er, genom att förklara vad för något jag menar, så ni lättare ska förstå min verklighet. Varje människa kan ibland se dem. De finns där, i hörnorna bland oss. Ni ser dem förmodligen bara i ögonvrån, då man vanligtvis inte kan se rakt på dem. Dessa varelser är allt som ni tycker er skymta, men när ni sedan ser efter inte ser. De är där, fastän ni ej ser dem. De kallar sig själva för Skuggtingen. Dessa väsen har inga konkreta former, de är mer konturer av olika slag. De består bara av olika svarta nyanser och de ser alla olika ut. En del påminner om människor, en del liknar djur, en del ser ut som de hemskaste demoner som en god-trogen kristen kan tänka sig. De gör dock ingen förnär, de finns bara där, odödliga, eviga och otydliga. De pratar aldrig ens, de bara glider kring, bevakar och beundrar. För det de innerst vill, är att vara lik dig. De är helt enkelt obetydliga och ofarliga… för det mesta.

En del av er tror nu säkert att de är det som ni många kallar för spöken, men jag försäkrar er om att det inte är fallet. Spöken sägs vara döda som inte lämnat denna världen, alltså är de inte vid liv. Skuggtingen är i all högsta grad levande, även om du inte kan se dem. Jag hävdar även att spöken inte existerar i den formen många tror. Energin de döda lämnat bakom sig försvinner aldrig, om de lämnar tillräckligt starka spår. Det är den här energin som, så kallade, spökjägare och dylikt känner av. De påstår sig prata med de döda, men allt de gör är att uppfatta energierna runt omkring dem. De är känsligare för att uppfatta dessa lager av energier, och uppfatta vad som skett, än normen av människorna som lever bland oss. Det är inte spöken som talar till dem, det är de själva som läser av energierna i deras omgivning. Så är det i alla fall i min verklighet. Som sagt ser vi olika på våra verkligheter, och jag tänker inte försöka kränka din genom att säga att den inte existerar, även om den inte samråder med min. Jag bara förklarar att dessa skuggting inte är det som ni kallar spöken. Jag menar inte att låta trångsynt och intolerant, jag bara försöker få er att förstå hur min verklighet är. Hur mycket jag än skulle få för mig att hoppas och be till gud om ett liv efter detta, är det här allt liv jag kommer att uppleva. Ni söker jämt efter frihet, för blinda för att inse att hur mycket frihet ni än finner, finner ni bara den äkta friheten genom er egen död. I den stillsamma tystnaden som här efter skall komma. För döden – är det enda som är säkert med mitt liv, och döden – är den enda sanna friheten. Detta är den bittra sanningen, som jag ser den. Vad du än anser, kommer det inte ändra detta faktum.

Så här ser min verklighet ut. Om ni väljer att tro mig eller inte bekommer mig föga.

För det hör inte hit vad ni tror, det har det aldrig gjort.

Låt mig nu fortsätta min berättelse…